Jessica Susanna Airisniemi

Hej på er. Idag har inte varit en så jävla bra dag måste jag erkänna. Eller jo, den har varit underbar men på samma gång, den värsta dagen i mitt liv.
För ett par timmar sedan var jag ute med min andra halva, min tvilling själ Melissa och.. jag grät. Jag grät i hennes armar. Jag verkligen Grät som ett barn. Hon ska lämna mig, min älskade vän.. min absolut bästa vän i hela jävla världen ska lämna mig.

Jag vet att det inte är föralltid, men ändå. Hon ska åka. Imorgon, och kommer inte hem på jag vet inte hur länge. Vad.. alltså, jag finner inga ord på mina känslor. Min andra halva ska försvinna. Mina dagar kommer bli tomma ännu en gång.
Helvette.. alltså ÅH VAD Gud, har jag gjort? SNÄLLA berätta för mig! Jag vill veta vad jag har gjort för att förtjäna all skit du får för dig att lägga på min väg. Eller har du glömt mig, och lägger all skit från de lyckligas liv på min väg? Va? Inget jag har gjort kan få dig att vara så.. elak mot mig. Jag behöver verkligen ett turning point i mitt liv alltså. Visst, jag är stark men tro fan inte att jag kan genomleva all jävla skit i världen. Och det blir ju bara värre och värre för varje dag.
 
Och just att MELISSA ska lämna mig.. alltså D-RIVER du med mig? Min älskade bästis ska försvinna.. och jag vet att hon och jag kommer vara vänner för alltid, och att det en dag blir så att både hon och jag väljer olika vägar i livet och inte längre är som vi är idag, en sekund ifrån varandra men jag trodde inte det skulle vara såhär tidigt. Inte redan imorgon. Snälla.. vad ska jag göra? Få inte min vän att göra så. Få henne att ändra sig, snälla!'

Det är som om Du vill testa mig, se vad som får mig att brista. Såhär mycket som jag grät idag har jag inte gråtit på flera månader.  jag kommer inte ens kunna ringa henne.. jag fattar inte. Gud ha nåd över mig nångång, snälla. Jag grät verkligen, flera gånger. Det kom som i kramper alltså i timmar. Jag kände mig så otroligt hjälplös att jag inte ens visste vad jag skulle säga eller göra.
Som tur var så har jag världens bästa mamma som fick mig på bätte humör. Och ta mig inte fel, jag inser att det här är vägen hon vill gå och självklart kommer jag stå bakom henne på det här, även om jag tycker det är fel men.. jag vill inte att hon ska gå. Jag behöver henne. Hon är min solstråle, min livs gnista.

Jag ska prata med henne imorgon, träffa henne för sista gången på.. jag vet inte hur länge. Hur ska vi klara oss utan varandra? När jag är ifrån henne på bara ett par dagar saknar vi varandra så att vi spricker. När ska vi ses igen? Åh, mitt hjärta brister nu.

Jag kan inte ta allt för mycket svårigheter längre.. vad händer här näst? Jag kan inte ens komma på vad som kan hända härnäst alltså.. jag har gått igenom nästan allt på allvar.
Mitt liv är som en nedförs backe som kantas av vassa stenar och snart åker jag in i en jävla sten.
Nu ska jag deppa mer med westlife och sen ska jag sova. har fan mycket att göra.. '
Ciao.