Let me be me
finns det någon person, i erat liv som ni gillat sedan första gången ni såg honom/henne? För mig finns det en, och jag har gjort det sedan jag såg honom första gången i 2009 tror jag det var.. men jag gillar honom precis lika mycket då som jag gör nu.
Det är en person som är som gjord för mig, på allvar. Han är, nästan på allvar perfekt för mig. Jag gillar allt med honom, precis allt.
Han är någon som jag kan ha as mycket kontakt med en tid och sen svalnar det någon månad och sen börjar vi snacka igen. Även om vi kanske träffat varandra två gånger sedan 2010 så tänker jag på honom konstant. Nästan iallafall, han återkommer vääldigt ofta.
Jag var super galen i honom förra året, helt jävla.. galen. Det har kanske svalnat till viss del, men i slutet av sommaren kom det tillbaka. Han är underbar, så jävla rolig att det gör ont. Skit snygg är han också.
Sen finns det en till person, Alex heter han. Honom saknar jag varje dag. Jag saknar honom precis varje dag faktiskt. Det går inte en dag jag inte tänker på honom och det har jag gjort ända sen jag såg honom sist.
Mitt hat för honom övergick till saknad. Det sista jag sa till honom är "jag hatar dig" och vägrade ställa upp på bild med honom på balen. Fan vad jag ångrar det, helt allvarligt. Skulle jag träffa honom nu skulle jag springa in i hans armar. Han var min vän, en riktigt bra vän faktiskt. Och även om jag var (haha) GALET kär i honom, så var han en av mina bra vänner och jag saknar honom. Jag hatar honom för valen han gjorde, men vi var.. HAN var Alex. Min alex. Jag saknar honom så innihelvete faktiskt. Alltid när jag är på stan letar jag efter honom, hoppas att jag ska se honom.. men jag gör aldrig det.
Jag såg honom på centralen en gång i vintras tror jag men kunde inte göra nått för bussen jag satt i började åka. Men jag saknar verkligen honom.. hela tiden. Det är sjukt hur man kan sakna någon på det sättet.. jag vill träffa honom. Jag vill bara se hans ansikte och höra hans konstigt hesa röst och se hans sne leende igen. Prata med honom, precis som vi gjorde förut..
Orden han sa till mig "Jag menade aldrig att såra dig, vi var ju så bra kompisar" till mig när han kramade mig innan jag fick nått ryck och börja hata honom ekar i mitt huvud hela tiden. Jag grät då, men döljde det. Nickade och tittade ner i marken. Jävla Alex! Var du tvungen att bli ihop med den där jävla tjejen? Fine by me, va tillsammans med henne i resten av ditt liv om det är så men faaaan varför sket du i alla andra för? Jag minns hur jag hoppades varje dag att du skulle komma till skolan.. varje dag hoppades jag att jag skulle se dig gå där, men du kom aldrig. Typ iallafall. Kanske sista veckorna kom du, men innan det kom du typ två gånger. Första gången visade du mig din förlovningsring och jag.. gick mitt i tu. Andra gången när jag kramade dig. Båda gångerna hemska.. sen ingen mer. Jag var kär i dig haha.. det tänker jag inte ens förneka och det är så jävla pinsamt att det inte är sant.. men idag saknar jag dig som min vän. Jag saknar att inte ha dig på nått ställe alls.. förr kunde jag iallafall skriva med dig men idag vågar jag inte göra det ens. Tänk om du är arg på mig? Saknar du mig? Åååh jag vet inte ens vad jag snackar om.. men jag saknar dig. Hoppas du vet det, jag saknar dig jätte jätte mycket Alexander.
Nu ska jag... gå och sova tror jag, om inte någon har något att invända med? hahah tänkte väl.. ha det bäst iallafall, puss på er!
