No tears left to cry and a heart that hurts with every single beat.
Nu ligger sitter jag här vaken med rödsprängda ögon och fryser. Och har precis målat naglarna, en hurtig tjej så här på morgonen. Jag är döds trött. Jag höll på att inte vakna faktiskt haha och det var på ren TUR att jag öppnade ögonen. Jag vet inte när man ska samlas i klassrummet ens, antingen halv nio eller halv tio. Jag har smsat ett par tjejer i min klass som bor rätt långt bort men som.. inte svarar så jag antar att dem sover och alltså börjar vi halv tio. Men då blir jag lite sur eftersom jag vaknat trettio år tidigare än behövt.. men jag dör inte.
Och ja... om ett par timmar har jag sommarlov, då är allt över.
Det kommer vara över, och hon vinner. Jag kommer ge upp men med en svart flagga i topp, inte vit.
Hur kunde jag vara så dum..? Jag visste ju hela tiden om det, jag visste ju om det! Så varför blev jag så ledsen?
Antagligen för att jag hade den där lilla gnuttan hopp inom mig.. bara lite, lite. Och lite var allt som krävdes för att krossa mig så hårt. Fan vad jag hatar hopp, it always brings you down. Men ändå på samma gång vill jag inte att det ska ta slut. Jag vill inte ge upp, jag vill inte se henne le mot mig med tanken "han valde mig". Det skulle bli.. för mycket och då ber jag gud att ta bort den muslimska slampan från min åsyn annars.. gör jag det själv fan.
Och se honom när skolan börjar.. utan minsta regret i blicken.. samma leende på läpparna och samma parfym. Hur ska jag klara det här? Allvarligt, jag behöver nån sorts kraft för att klara detta för just nu har jag inte det. Jag.. jag SKA göra det, men vet inte hur och när.
Allt jag vet är att denna dag inte kommer bli den bästa av dagar. Men som dom säger, all good things come to an end. Även om this turned out to be a BAD thing, har jag ändå hittat lycka i det.. mycket lycka. Menmen..
nej nu ska jag sminka mig och prova kläder i hundra år. Ha det bra!!
