You might think im bullet proof but im not
Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det. Jag tänker på det konstant men vet ändå inte hur jag ska förmulera mig för att det ska bli rätt. Det är ändå så enkelt i mina tankar men.. när jag försöker förklara det så blir det så fel.. kanske för att det är fel. Men jag har tänkt på det förut och då har svaret varit ett självklart nej men nu.. nu tvekar jag på det. Hur kan det isåfall ha förändrats? Var det pågrund av att jag inte var där under så lång tid och jag fick tid till att verkligen sakna? Om det är så som jag misstänker så kommer jag aldrig erkänna det. Det skulle bli för konstigt, för fel och alldeles, alldeles för pinsamt.
Och jag skulle förstöra något så sällsynt och perfekt.. men tänk om det jag misstänker faktiskt inte är fel? Att det är rätt? Att det har varit meningen från första början?
Men hur..? Hur skulle jag veta det? Hur vet jag att det här inte bara är en.. grej som går över? Att jag kommer skratta åt dessa tankar senare?
Men det känns så jäkla fel men på samma gång så dras jag till det.. jag vill vara nära det. Jag vill ha det, men jag skulle aldrig våga röra det.
Det är mitt, men på samma gång inte.
Usch.. jag blir så förvirrad, vet inte ens vad jag håller på med alltså. Fan att det blev såhär.. det som var så bra innan. Jag ska låtsas som ingenting så kanske det går över och gör det inte det så.. ja, då får jag väl lida i det tysta.
Godnatt på er!
