Jessica Susanna Airisniemi

En sak jag hatar, är att jag har fått svårt att ge min tillit till folk. Jag har svårt att öppna mig, och jag har svårt att få folk att komma nära. Allt jag tänker på när jag släpper in någon innanför min mur är den där.. svarta, mörka platsen jag befann mig på så länge. Där jag inte mindes hur man log, eller hur man skulle skratta utan att gråta. Där jag hade ont så djupt inom mig att jag fick svårt att andas. Då när jag saknade något så farligt att jag skakade.
Då, när jag inte hade någon aning om hur fan jag skulle klara av att komma upp ur det svarta hål jag var i och allt tack vare en jävla idiot.
En kille. Han med det stora H'et. Han som får mig att vrida på munnen av avsmak idag. Han, som fick mig att bli den jag är idag. Han jag vart så stormförälskad i, att jag inte ens fattade vad jag höll på med. Han som fick mig att göra fel och bryta alla moraliska lagar, smyga hemifrån för att träffa honom mitt i natten för vad? Hahahha åååh vad jag ångrar det! Kunde jag inte stått på mig, och inte låtit mig bli behandlad så?

Det värsta är, att jag nästan.. bara nästan älskade honom. Hur i helvette? Han var ju så jävla snygg och gullig, och snäll och charmig.. men allt var ett spel. Jag var svag nog att falla. Fan alltså.. jag lyssnade inte på någon som sa åt mig "du kommer bli sårad" för jag visste ju det, men hoppet är ju det sista som lämnar en, tyvärr. Jag var så blind, så jävla otroligt blind för allt. Jag var så blind, att jag inte ens såg vad som bokstavligt talat hände framför ögonen på mig. Jag var.. jag vet inte. Jag var iallafall helt försörd efter allt, efter att jag tog "steget ur vår sista dans". Jag var verkligen ett vrak, jag var helt blek och såg sjuk ut.. ÄVEN fast jag vart i cypern lixom. Fan vad sjukt.

När jag låg i min säng med ett hål i bröstet och kämpade mot tårarna i ögonen 2 månader efter att jag "avslutat det" bestämde jag mig för att det aldrig mer ska få hända. Efter två jävla månader kunde jag inte sova pågrund av alla tankar som sprang omkring i mitt huvud, och smärtan var fan hemsk.. jag hatade i svackan jag hamnade. Det värsta var att se honom igen iallafall. Jag tvärstannade och vände mig om, men vände mig sedan tillbaka och gick förbi honom. Det är det svåraste jag gjort. Det första jag gjorde var att jag sprang in på toalettetn och stirrade på min tårfyllda ögon i spegeln och flåsade som en hund. Det var sjukt alltså.. åh, jag ska aldrig mer bli den tjejen. Aldrig mer att jag gör det.

Nu, när jag ser honom så.. pirrar det till i EN sekund men det är väl klart? Jag tänker "shit" och tittar bort så fort som möjligt haha.. men sen försvinner det. Ibland kan det vara så att jag ser honom och tänker "åååh -.-" typ.
Men det är väl ändå klart att det fortfarande känns? Jag menar.. han var ju trots allt allt jag såg från mars månad till sebtember typ.. så jag menar.. eller? Nej, jag är helt och hållet över honom hahaha, det är jag verkligen men jag menar.. jag VILL ju inte se honom, men ändå så när jag ser någon av hans kompisar så letar jag efter honom..  varför vet jag inte.

Men nu måste jg iallafll sova, mamma vaknade och är skit sur å mig för att ag är vaken såhär sent- Puss, vi hörs imorgn.